Vinster i välfärden

 

Moderat Företagarrådet arrangerade den 17/3 ett seminarium om vinster och valfrihet i välfärden med riksdagsman Maria Abrahamsson som moderator och en panel bestående av de fyra entreprenörerna Christina Wahlström (Mama Mia), Elisabeth Kvanman (Måbra Förskolor), Catharina Tavakolina (Kavat Vård) och Hans Dalgren (Team Olivia). Fyra entreprenörer som inte bara tar hand om välfärden utan också skapar välfärd!

Ingen sade det, men över hela diskussionen svävade Rudolf Meidners onda ande väsande orden löntagarfonder och socialism varje gång någon av deltagarna uttryckte sin oro för framtiden. För oroliga för framtiden var alla fyra och vad det kommande valet skulle kunna innebära. Att stoppa vinster och valfrihet i välfärden är ju något som de rödgröna lovar dagligen, men utan att tänka på konsekvenserna. I de kommuner och landsting där LOV används vänder sig vårdtagare – läs medborgare, skattebetalare, föräldrar, anhöriga – i allt högre grad till de privata alternativen. Som Catharina sade: Även min mest missnöjda kund vill inte byta därför att ”du är ju minst dålig”.

Alla fyra hade länge arbetat inom offentlig sektor och visste därifrån kanske mer hur de inte skulle göra än hur de skulle göra. De var helt eniga om att kvalitetsarbete kräver ifrågasättande och ett helt annat tänkande än byråkratiska och visionslösa direktiv. Alla hade upplevt att man inte fick behålla överskottet i verksamheten, att man ”tokköpte” utrustning för att inte behöva lämna tillbaka pengarna. De kunde också redovisa hur de med samma ersättning – eller lägre – som de offentliga konkurrenterna fick ändå kunde göra investeringar och utbilda sin personal. Elisabeth berättade om hur hon efter två års verksamhet kunde renovera sina lokaler, vilket hennes kommun inte hade klarat på 30 år. ”Inga krav, inga visioner. Bara direktiv uppifrån”.

 

Kvalitet kräver ibland kvantitet och då särskilt inom sjukvården. Istället för att låta specialiserade entreprenörer utföra vissa operationer skall nästan alla sjukhus erbjuda allt, men till en mycket högre kostnad. Följden blir att ingen driver frågor om kvalitet och rationaliseringar. Vi måste komma ihåg att de privata entreprenörerna idag gör investeringar utan löften om kunder i framtiden. De privata aktörerna får ta riskerna och då blir också vinsten en drivkraft.

Finansieringssidan berörs heller aldrig i den offentliga debatten. ”Din man har väl lön” var ett ofta hört argument från både beställare och banker. Att inteckna sin bostad och gå i borgen för krediter är inte så tilltalande när man vet att den beställare som just nu tjänar pengar på den privata entreprenören efter valet kanske bryter samarbetet.

Ibland hävdar man att stiftelser och ideella organisationer skulle vara bättre än privata ägare. Men dessa aktörer saknar tillväxttanken och är oftast nöjda med att det är som det är, även om man har en kö på tiotusentals sökande. De saknar också tillgång till riskvilligt kapital. Av samma skäl erbjuder inte heller den kooperativa tanken en framkomlig väg.

 

Första tanken vid vinst är inte att stoppa den i fickan utan ”Vad har vi inte gjort år! Vad har vi inte haft råd med?” Alla deltagarna efterlyste långsiktighet och en nyanserad debatt om vad de privata ägarna ger vårdtagare och skattebetalare istället för vad ägarna får i vinst. Vinsten för vår välfärd är mångdubbelt större!

 

Anders Alvebäck